.

Med handen på hjärtat saknar jag tiden i Kristianstad - mitt hem, min trygghet och min skatt. Jag vill flytta hem men samtidigt känns det inte detsamma. Trang brukar tälta i Småland och Sandy finns ju inte där längre. Varför ska jag då längta tillbaka? =S Hmm..

Jag kommer ihåg hur blyg och naiv jag var när jag bodde där nere. Jag behövde ingen annan eller ville inte släppa in några andra i mitt liv - för jag hade trots allt dom bästa vid mig. Jag kände inte behovet att öppna mig för andra eller lära känna andra. Vad var dom till mig? Jo, bara bekanter. Därför kan jag uppfattas som kall och ointresserad ibland (?).

Men jag känner mig fortfarande lika hemma när jag befinner mig hemma hos familjerna Nguyen. Det känns så tryggt, så hemma! En plats som jag alltid kan "rymma" iväg till och komma hem med en bättre psykisk hälsa är kristianstad. Trots det vill inte en del av mig dit. Tänk om det inte är detsamma mer? Tänk om folket förändrats? Vad händer med mitt s.k. hem då? Ja, jag vet. Allting förändras med tiden men ändå. Jag har svårt att se verkligheten. I min värld finns det bara goda människor och allting är så vackert. Ja, jag har hört det många gånger.

Jag lever fortfarande i min bubbla. Men så fort någon spräcker den bubblan då kan man räkna med att jag se denne som luft. Jag är i vanliga fall snäll, artig och trevlig men om jag är elak mot någon då är jag verkligen elak till max, med andra ord måste personen har gett mig en stor anledning till att vara så.

Livet i Småland känns som ett spel. Du försöker söka efter skydd i varje hörn men vägen dit är lång. Men jag har många fina minnen här med och det finns men få guldvärda personer som vunnit mitt hjärta här.

aja, jag hade tråkigt så tänkte dela med mig små ord. Haha, som blev en uppsats..

Muah