.

 

När jag var yngre var två av mina största rädslor spöken och att gå själv i mörkret. Jag kunde inte tänka mig tanken att gå 500 meter själv utan att vara rädd. Det var oftast någon som följde med mig ända hem från parkeringen eller halva vägen hem (Trang oi, kommer du ihåg då du var tvungen att följa mig den lilla biten från mig och dig? Trots att det bara var en gräsmatta mellan oss? Haha). Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde mig rädd. Kunde det har varit att jag trott någon tittade på mig? Följde mig? Jag vet inte.

Idag har jag vuxit ifrån mig dom rädslorna eller nästan i alla fall. Då när jag var yngre, tänkte jag att detta skulle vara omöjligt men idag står jag här och är den som kan följa kompisen till parkeringen för att lämna av denne utan att vara rädd. Det trodde jag aldrig om jag ska vara ärlig. Vet ni hur jag lyckades? (A).. Jo, jag började ta promenader själv när det var mörkt. Även om jag var skiträdd så fortsatte jag att gå.

Mitt nästa steg är att sluta vara rädd för att känna mig ensam. Jag fruktar det verkligen. Jag kan ge allt bara så länge jag inte känner mig ensam. Jag vet att jag kan men vägen dit är så lång men det är inte omöjligt. Om jag klarade av att sluta vara rädd för spöken och att gå själv i mörkret, då kan jag också detta. Mitt första steg kommer jag att ta i slutet av detta året, förhoppningsvis. Jag vet att jag kan och jag ska bevisa det för mig själv. Men jag är så jäkla rädd. Tänk om jag begå ett misstag? Tänk om jag böla efter min familj? Tänk om jag böla efter mina vänner? Tänk om jag inte klara det? Tänk om jag banga för att jag är så rädd? MEN tänk om detta kommer vara en utav det bästa jag gjort i mitt liv?

Vi låter tiden visa mig vart jag ska vara.